Första advent

"Vinden susar i advent
och vårt första ljus blir tänt
Barn som har det svårt i världen
Gud bevare dem på färden."

Förkyld

"Vad sa du att *nyser* författaren hette? Jovisst *snörvel*, den boken finns inne *hostar*. Ska jag visa *snörvel* er hyllan? *nysattack*"

Nähä, den låntagaren fick visst också bråttom att springa ifrån mig. Förstår inte var folk har emot mig idag...

Glöggkväll

Anna hade bjudit in en hög av människorna från Multeum på glöggkväll igår. Det var supertrevligt att sitta och slöprata om allt och inget och dessutom få känna hur julstämningen fyllde kroppen i kapp med att glöggen slank ner.

Men mysigast av allt var Ouzo. Hon är så söt, en riktig liten fluffhög!

Borta bra, men hemma bäst

Vi har haft det helt fantastiskt! Resan blev bättre än vi kunnat föreställa oss... Allt är underbart... Förutom att Dados rumpa sover, och min rygg krampar. Fy f*n vilken flygresa! Flygtiden tillbaka blev över 30 timmar, och det känns i varenda liten fiber i kroppen.

Förutom flygtiden har vi också haft ett par tre timmar på flygplatsen i Hong-Kong, där vi hann med att äta på Burger King innan vi somnade på några bänkar vid gaten.

I London var vi lite piggare, särskillt Marcus som på Starbucks fick smaka sin första kopp kaffe på hela resan.

På Heathrow finns massor att göra, så tiden där gick riktigt fort. Vi smakade flera whiskysorter vi inte provat tidigare och hann dessutom med lite shopping. För min del blev det ett par supersnygga, illrosa pumps med rosett bak på hälkappan.

Men nu är vi hemma och jag ska ta och krypa i säng.

42 meter med bara en gummilina

Från Pahia har vi fortsatt söderut, och slutit cirkeln genom att komma tillbaka till Auckland. Innan vi fortsatte ut till Holmqvists Scandinavian light hann vi med en del shopping inne i stan. Nu har vi shoppat så mycket att det är lite tveksamt om allt kommer gå ner i väskorna.

Väl tillbaka på Scandniavian light träffade vi Kriss. Hur trevlig tjej som helst. Vi kunde inte låta bli att kidnappa henne dagen efter när vi skulle till Auckland bridge bungy jump. Nej, jag har inte hoppat, och nej, jag ångrar det inte. Jag var så nöjd att bara våga följa med på promenaden längs balkarna under bron, och ut till den jump-pod som hänger på mitten. Men de andra har hoppat!

Dado hoppade utan tvekan och ett glatt leende, Marcus med en bestämd, men glad min och Mia med tårar i ögonen och skakande knän. Så gissa om det är Mia som imponerade mest på mig. Det ska ju bli värre för varje sekund man tvekar, och Mia inte bara tvekade... Vi trodde nog att hon faktiskt skulle ånga sig så länge som hon väntade. Men hon hoppade!!!

Marcus och Dado passade dessutom på att göra ett hopp till, men denna gång baklänges.

Efter adrenalinkicken åkte vi söderut för lite shopping på ett outletcentrum. Jag och Dado har hoppat en del kläder, men inte nåt speciellt.

För sista kvällen i landet klädde vi oss lite finare och gick ut och åt tillsammans med Kriss.

En Kiwi som heter Dan

Tråkigt, regningt väder fick oss att starkt ifråga sätta den kajaktur vi bokat in oss på under dagen. Vi styrde därför kosan mot Pahia och deras I-site. Det visade sig att det inte bara var vi, utan också guiden som var något tveksam, så via telefon bestämdes att vi skulle vänta och se om vädret lättade.

Så vad hittar man på i en yttepytteliten turiststad? Jo, man shoppar souvenirer! Staden visade sig ha ett klart överskott av just såna affärer, så det blev en hel del presenter inhandlade. Lunchen intogs på nåt litet café och klockan närmade sig kajakturen, men vädret ville bara inte lätta. Nog för att det var uppehåll, men det är inte så kul att paddla när sikten är minimum, vattnet är kallt och regnet hänger i luften.

Vi åkte bort till det skjul där turen skulle inledas och träffade på den man som skulle vara vår guide: Dan. Dan visade sig vara en kul kille i tidiga 20-års åldern och med på tok för mycket energi. Tillsammans beslöt vi oss för att strunta i kajakturen, och Dan inbjöd oss istället på en guidad tur runt i området. Det var ju hans första lediga dag på över en månad, så han ville inte bara slappa bort den. Istället körde han alltså runt fyra turister och tyckte att det var lika kul som att ha ledigt och hänga med sina kompisar.

Tillsammans med Dan hann vi se två vattenfall, lära oss att macadamia nuts är stenhårda, och framförallt att mudpool-bad inte är att leka med! Han tog nämligen med oss till ???, den plats där nyazeländarna själva badar i de termalska gyttjepölarna. Det har inget av den lyx som turistställena har, utan är uppbyggt med återvunna material; såsom staket av gamla lastpallar.

Det var hur som helst väldigt mysigt att ligga där och puttra i de varma källorna och andas in den stinkade, men svala luften. Det var kul att få prata med någon i vår egen ålder, och utbyta tankar och åsikter om de samhällen vi lever i.

Kläderna vi hade badat i var det inte mycket att göra åt, de luktade så starkt att vi trots tvätt fick kasta det mesta. Och vi själva... Tja... vi skrubbade oss med allt vi kunde komma över, och ändå kunde man ana en lätt doft av svavel.

Klockan hann bli mycket innan vi kom tillbaka till Pahia och vi kände väl lite oro över att inte hinna hitta nåt bra ställe att bo. Dan tyckte att han kunde väl fråga några han känner om de hade plats kvar i sitt lyxresort. Ja, ja tänkte vi. Fråga kostar ju inget, men vi var helt inställda på att få leta reda på ett halvbra motell eller liknande, som vi gjort varje kväll annars.

Dan fick inte bara ett bra pris, han fick ett vrakpris på en lägenhet åt oss. Nog var det snäppet dyrare än ett motell, men det var det värt. När vi kom in i lägenheten kändes det som att komma hem. Det var öppet, ljust och modernt.

Vi hade DVD, diskmaskin, tvättmaskin/torktumlare, strykjärn och avfallskvarn (!?!). Två härliga sovrum med varsitt helkaklat badrum och dessutom hade Marcus och Mia en enorm klädkammare. Lägg dessutom till en stor balkong med utsikt över poolen och havet. Vi ville inte åka därifrån!

Efter middagen blev det vin, ost och kex i vardagsrummet.

Mot norra öns norra spets

Även om hästridningen upptog större delen av dagen har vi nu förflyttat oss vidare norrut. I Huntly hann vi med ett kort besök på en fabriks outlet med skinnprodukter. Jag och Dado passade på att köpa oss varsitt vitt fårskinn att ha vid sängen. Blir härligt att sätta ner fötterna och tänka tillbaka på resan när man vaknar en kall måndag morgon.

Från Huntly fortsatte färden vidare mot Northland, den nordliga spetsen av Nord ön. Där stannade vi i en stad med ytterligare ett krångligt maori-namn: Whangarei. Oj vad svårt det är med alla maori namn. Det är inte det lättaste att skilja på whakarewarewa, Whangamata och Waipukurai när man snabbt ska läsa en vägskylt. Eller hålla koll på om det var stranden Karekare eller Karikari vi varit på.

På Northland ägnade vi första dagen åt att åka upp på den norligaste spetsen. Vi kom aldrig hela vägen upp, utan stannade några mil innan för att slippa köra den lilla grusvägen som leder upp dit. Istället stannade vi vid den vackra, vita stranden ???.

Efter att redan ha varit på den svarta stranden Karekare, utanför Auckland, kändes det som att komma till ett snölandskap. Det var kritvit sand så långt ögat kunde nå, och eftersom det var en lite gråmulen dag kändes det nästan som om det var vinter.

Vi vadade omkring på stranden en lång stund och tittade på de vackra snäckskal som spolats upp under det senaste högvattnet.

Inspirerad av stillheten passade jag också på att göra lite Quigong.

Sen bar det av mot nästa strand: Ninty mile beach. Stranden, som egentligen är mycket kortare, är en helt vanlig strand sånär som på storleken. Den kompakta sanden är dessutom så stark vid lågvatten att turistbussar använder den istället för den krokiga riktiga vägen.

Vi hade väl tänkt att även vi skulle ta oss en sväng, men AVIS ville annorlunda. Förbudet för hyrfordon var för uttalat för att kunna ignoreras. Det fanns med i min guidebok, det fanns med på kartorna och inte minst så stod det en stor skylt. Så det blev bara en liten busig sväng för att ha trotsat reglerna med vår 4xford och sen tillbaka in till vägen.

Middag var väldigt svårt att få tag i. Vi åkte hur långt som helst och allt var stängt denna söndag kväll. Till slut körde vi förbi en skylt som vidare in mot ett resort vars restaurang hade öppet. Kvällen till ära bjöds det på buffé, och konferensskylten visade generöst att vi och lokala penionärsföreningen hälsades välkomna.

Hästridning i Raglan

Hamilton är en mysig stad. Och vi hittade riktigt bra boende på Ibis hotell. Känns lite lyxigt när bilen blir hämtad av en parkeringsvakt som parkerar den åt oss. Vi hittade dessutom en mysig restaurang med helt okej mat.

På morgonen gottade vi oss i hotellets buffefrukost innan vi fortsatte mot Raglan och Magic mountain där vi skulle rida. Vägbeskrivningen var väl sådär, men efter att ha åkt en knapp timme kom vi fram till slutet av vägen, toppen av berget och framförallt till gården vi skulle rida ifrån.

Utsikten var milsvid och de böljande, gröna kullarna skapade en sagomiljö som var svårt att förstå att den var verklig. Området är en gammal vulkanplatå, och påminner på sätt och vis om de ön Skye i Scotland.

Vår guide för dagen, Xanthe, visade oss till våra hästar. Dados häst visade sig vara en enormt, mörkbrun sak (ja, fråga inte mig vad det var för ras... jag kan INGENTING om hästar mer än vad som är fram och vad som är bak) som kallades Mr Ed. Min var en lite mindre häst som kallades Johnny och när jag satt upp på honom fick jag en kort beskrivning om hur han skulle hanteras.

Det var egentligen väldigt enkla instruktioner som gick ut på att sträcks på benen i nedförsbackar, ge hästen ordentligt med utrymme med tyglarna och att dra hårt om han började springa. Samma sak berättade hon för Marcus och Mia när de satt upp på sina hästar. Men när hon kom till Dado pågick instruktionerna en bra stund. Mr Ed var nämligen något av flockens busfrö, och började hemskt gärna springa så fort han fick chansen.

Så började ridturen och vi gav oss rakt ut över kullarna, ut i hagarna bland korna. Vi red upp och ner längs små obefintliga stigar, och Dado fick något av en adrenalinkick av att vara tvungen att lita på att Mr Ed visste vad han gjorde. Lite spännande var det faktiskt att rida på den bitvis mjuka jorden i branta sluttningar. Vi fick tipset att ställa oss upp och hålla i manen när hästarna småsprang uppför sluttningarna. I början kändes det lite taskigt att dra i manen, men Xanthe försäkrade oss om att hästar inte är hårömma som människor...

Målet för ridturen var ett vattenfall som kallas Bridal Veil. Det blev en rask promenad ner för trapporna till botten av vattenfallet, och sen en kort stund paus innan vi gick tillbaka igen.

Längs vägen tillbaka berättade Xanthe om två av de tre naturliga havshamnarna man kan se från vulkanplattån, och om de två vulkanerna som tillsammans ramar in området.

Det var en fantastisk rytt, hästarna var så snälla och naturen underbar!

Keor och Kiwi

Uppe ur grottan upptackte vi att det fina vadret hallit i sig och att det nu var 28 grader varmt och solsken. Vi skyndade oss att smorja in oss, for vi har lart oss att solen har ar extrem. Beviset fick vi val nar vi glada i hagen ville kopa solkram bara for att upptacka att det inte ens saljs med lagre faktor an 15. Standrard ligger pa 20-40.

Mentalt utmattad var det sen skont att eftermiddagen bjod pa lattare aktiviteter. Vi akte till Otorhanga "Kiwi house" och tittade pa inhemska faglar.

Kiwin ar ett markligt djur. For det forsta forstar jag inte att den kan halla balansen. Den paminner om en djurens mr Bean nar den ar aktiv. Nar den ar trott paminner den mest om en stenbumling. Den ar rund, brun och ror sig inte ens om man lyfter den. Detta markte vi namligen nar skotaren kom for att mata. Hon lyfte helt sonika upp en sovande kiwi och la den med nabben i maten. Den enda reaktion som gick att se var att den borjade ata.

Annars var val faglarna som faglar ar mest. Ganska skygga, sota och hogljudda. Sanar som pa keorna. De var sa valdigt mycket storre an jag nagonsin trott. Och fargen var mycket gronare an de ser ut pa tv. Men de var ocksa mycket lugnare. Kanske sag vi de nar de sov middag eller nat...

Imorgon fortsatter vi pa djurtemat och ska ut och rida!

100 meter nedat och 30 meter uppat

Imorse vaknade jag med en olustig kansla i magen.

Efter en promenad pa 5 minuter inser jag att jag star pa ett galler, 100 meter over marken. Nedanfor mig forsvinner marken i dimman och allt man hor ar ljudet fran floden i bergsklyftan. Tankarna skenar till ett hysteriskt "vad i helvete gor jag har".

Och som om det inte rackte. Guiden ber mig luta mig ut och satta mig pa en stang. Fotterna vilar fortfarande mot gallerplattformen, men hjartat har anda flyttat upp i halsgropen. Funderar pa om jag ska passa pa att smita medan guiden spanner fast de andra.

Envis som synden sitter jag kvar. Jag blir fastspand i ett rep som ser ut att kunna halla en myra uppe och slapper taget om kanten. 10 minuter senare star jag skakande pa marken efter att ha repilerat de 100 meterna tillsammans med de andra.

Men, beloningen ar omedelbar. Vi star i en fantastisk grottsal, en port till en forlorad varld. Dimman ligger tat och efter att ha hakat fast oss i en sakerhetslina borjade klattringen uppat. Vi sag lysmaskar som bildade en vacker stjarnhimmel och kalkstensformationer. Vagen var inte latt att ta sig fram, men med en saker guide och forsiktiga steg tog vi oss djupare in i grottan.

Lattad av vetskapen att nedstigningen gick sa bra blir jag narmast chockad over nasta hinder pa vagen. En smal, geggig, rostig stege som forsvinner uppat i evigheten. Guiden, som jag misstanker helt saknar radsla, berattade glatt att nu skulle vi klattra upp for den 30 meter hoga stegen. Alla var slut efter den strapatsen.

Nar jag nu tittar pa bilderna kan jag knappt tro att jag klarade det... Men jag gjorde det, och jag har vittnen!

Vi har gatt och gatt och sen gick vi lite till

Nar vi narmade oss det majestatiska berget Taranaki kunde vi inte lata bli, utan stalde bilen pa parkeringen vid informationscentret och gick in i regnskogen med riktning Dawson falls. En tuff promenad och ungefar 30 minuter senare kom vi fram. Vattenfallet var fantastiskt!

Morgonen inleddes med en promenad i den vackra parken mitt i New Plymouth. Massor med blommor, och framforallt sag vi vild orkide. I parken fanns ocksa ett litet zoo, dar vi fick chans att titta pa apor, papegojor och diverse andra fjaderfan.

Efter promenaden gick vi ut och vandrade i regnskogen vid Taranaki. En underbar stig som letade sig upp for bergssidan.

Lank till Marcus och Mias dagbok

Klicka har!

Och glom inte bort att titta pa fotona som ligger under fotoalbum...

"Four by Ford"

I Wellington hann vi med bade det ena och det andra. Vi tog en lang promenad inne i stan, tror vi hann ga igenom storre delen av centrum innan vi satte oss ner for att ata middag. Egentligen hade vi tankt stanna ytterligare en dag, men vi kom fram till att det var roligare att ta sig vidare mot Martinburgh och vingardarna dar. Men forst akte vi pa salsafari.

Det finns annordnade turer dar man aker ut i 4-hjulsdrivna jeepar och ser om nagon av salkollonierna ar inne vid land, men aventyrare som vi ar tyckte vi att det var roligare att gora detta sjalva. Sa vi satte oss i var ford focus och begav oss mot stranden. Vi hade tankt promenera de 4 km langs Red rock coastal walk, men blasten gjorde oss tveksamma.

Pahejad av Dado bestamde Marcus sig for att kora lite langre med bilen. Sa forbi skylten som sa att vanliga bilar inte suklle kora langre och ut i sanden. Det hade kunnat sluta illa, men var "four by ford" klarade det galant och vi stannade ungefar en kilometer in pa stranden. darifran tog vi sen en promenad. Tyvarr ville ingen av salarna visa sig.

Efter strandutflykten korde vi raka sparet mot vingardarna och hann med tva stycken. Martinburgh visade sig fran sin absolut basta sida, och molnen som foljde oss fastnade i de omkringliggande bergen. Det blev en hel del vinprovande och till och med nagra inhandlade flaskor.

Kvallen spenderades sen pa vart B&B-rum med ost och vin!

Fran svaveldoftande sjoar till Mordor

Konstigt nog vanjer man sig ganska snabbt vid svaveldoften. Visst kanner man den, men den ar inte lika patrangnade. Vi vaknade i var lilla unit och blev serverade frukost pa rummet. Riktigt mysig start pa dagen att sitta dar och ata. Vid utcheckningen passade vi pa att boka in oss pa river rafting under eftermiddagen, och skyndade sen vidare mot maoribyn Whakarewarewa.

Whakarewarewa ar en levande maori by. Dar far man se hur maten lagas i ugnar byggda direkt over heta kallor och hur livet kan te sig nar jorden vilken dag som helst kan oppna sig for en varm kalla. Det var spannande att se hur manniskans framfart forandrat miljon och torkat ut nagra av de heta poolerna. Vi fick ocksa se ett smakprov pa traditionell dans och sang.

Efter bybesoket begav vi oss ut i skogen till river raftingen. Det finns bara ett ord som kan beskriva det: Wow. Det var hur haftigt som helst! Vi akte i var gummibat ner for tva mindre och ett storre vattenfall. Det storre var sex meter hogt! Och forsen gick genom otroligt vacker regnoskog med silver fern och palmer.

Blota men glada langt in i sjalen begav vi oss mot Taupo for att hitta boende. Staden bjod pa gratrist vader, sa morgonen darpa akte vi vidare. det enda vi gjorde var att se ett vattenfall och passa pa att se nar de oppnade dammluckorna i kraftverksdammen. Det var i och for sig haftigt att se hur fort dalen nedanfor fylldes.

Fran Taupo begav vi oss mot Wellington. Vi raknade med en hel dags transport, och mycket riktigt blev det sa. Nar vi kom upp till vulkanplataerna tyckte vi alla att det kandes lite bekant. vi hade hamnat i Mordor.

Eftersom vi garna ville ha lite fotografier parkerade vi bilen och klattrade over dikeskanten ut pa en stor hed. Vi promenerade nagra minuter for att komma undan fran kraftledningarna och nar vi antligen natt fram sag vi hur en polisbil stanande vid var bil. Det avr bara att vanda och se vad han ville. Vi hade tur och allt han ville var att kolla att allt stod ratt till. I forbifarten namnde han ocksa att marken vi var ute pa var militar. Vi tog inga fler foton, utan satte oss i bilen och akte vidare.

Ikvall sover vi i wellington efter att ha tagit en langpromenad runt stan!

Har luktar det ruttna agg

Avresa fran Auckland i forrgar. Dar ifran akte vi vidare mot Hahei och hotwater beach. Sjalvklart lyckades vi ta den langsta och smalaste vagen som fanns att uppbringa, och vid det varsta stallet sjonk farten till 3 mil pa narmare en timme. Men utsikten gjorde det vart det, och vi hann till och med se ett av de storsta Kauri-traden i varlden.

Val framme vid stranden larde vi oss att det bara gar att bada vid lagvatten, och bestamde oss for att hitta boende i narheten. Vi hittade ett schyst motel, med utsikt over havet utanfor Hahei. Inte helt fel att ata middag och frukost utomhus med vyer som strackte sig miltals.

Efter middagen akte vi tillbaka till Hot water becah och i den nedgaende solen gravde vi oss en egen liten pool i sanden. Det var fullt med folk, alla utrustade med verktyg for att grava och i manga fall ol. Vi lag dar och plaskade runt i var lilla pool med 64 gradigt vatten som bubblade upp fran underjorden, flitigt iaktagna av turister som inte vagade trotsa kylan i luften och bada.

Det var hur kul som helst, tills vi kom hem och insag hur sandiga vi var... Och hur svart det var att fa bort alla snackskal som fastnat pa huden. Hela dagen har vi gatt och kliat loss sand ur harbotten.

I morse akte vi sen vidare mot Rotoruga och de stinkade svavelkallorna. Hisnande vyer over ett boljande landskap. Langs vagen hann vi med lunch i den mysiga staden Tauranga och att handla frukt i kiwihuvudstaden Te Puke.

Kvallen spenderar vi sa i Roturuga pa ett gulligt litet motell. Vi har egen pool i var lilla unit. Nu funderar vi bara pa vart vi ska ata middag.

I en av parkerna har i stan har vi ocksa hunnit uppleva stinkande svavelkallor. Det rykte och pyrde ur stora hal, och dimman lag tjock som over Lutzen.

Livet ar gott aven nar det luktar agg!

Coming to you from bushen

Sitter just nu i buchen utanför Titirangi, utanför Auckland. Bor hos Holmqvists (vänner till Alex far) som har ett härligt hus med en fantastisk utsikt över flera av vikarna utanför Auckland.

När vi kom hit i onsdags blev vi mer än bortskämda. Ingvor hade lagat mackor med avokado, hårdkokta ägg och spirulina. Låter läskigt, ser lite skumt ut, men är riktigt riktigt gott. Sen fick vi dessutom hemlagad pumpasoppa till middag.

Sen vi kom hit har vi hunnit se och uppleva en hel del. Vi har varit inne i Auckland och promenerat längs Queen street och varit uppe i Sky tower. Tornet är 328 meter högt, och bjuder på en hemsk hissresa upp (observera att det är Alex som tycker så). I hissen fanns både stora fönster på sidorna och i golvet. Tur att det åtsminstone fanns ett litet mörkt hörn för Alex att stå och blunda i! Väl uppe bjöds vi på en fantastisk vy över Auckland.

Efter Aucklandsturen gav vi oss vidare ut i skogarna mot Piha och Karekare, två stränder som är fantastiskt vackra. Karekare är framförallt känt som inspelningsplatsen för filmen "Pianot". Trots blåst och enorma vågor vadade vi runt i strandkanten, och i tidvattenvågorna lyckades blöta ner oss ganska bra.

Middag intogs på Lone Star stakehouse. Vi hann med flera Nya Zeelänsdska specialiteter såsom ostron (Alex), Angus beef och Pavlova med Kiwi. Och dessutom passade vi på att dricka Margartias.

Idag ska vi vidare mot Rotoruga. Där är marken så full av underjordiska aktivitet att de döda begravs i sarkofager för att inte koka sönder i jorden.

Tummen upp för Marcus och Dado som kör runt på små vägar i vänster trafik, och än så länge fått oss att känna oss trygga!

Hong Kong

Sitter i Hong Kong med en Heineken och vantar pa nasta flyg. Har flugit hela dagen (Arlanda - Heathrow - Hong Kong) och har ytterligare 10 timmar kvar innan vi kommer fram.

Shopping har det annu inte blivit sarskilt mycket, bara lite mat och dricka. Marcus har ocksa investerat i fantastiska flygstumpor av samma slag som Dado har. Har i Hong Kong passade vi pa att ata riktigt asiatsik mat (handdragna nudlar, stekta gronsaker och dimsum).

Appropa mat maste ett positivt ord laggas for maten pa Cathay Pacific. Vi bjods bland annat pa en supergod couscous-salald och pasta med pumpasas och pinjenotter. Dessutom var det otroligt trevliga flygvardinnor som gjorde resan angenam trots 12 timmar i en flygstol.

Om ni ar intresserade av att lasa lite mer om resan sa bloggar Marcus och Maria pa resedagboken.se. Sok bara pa "Torsgarden".

Tills vi hors igen!