Att besegra sina rädslor

Framför mig finns ingenting. Långt där nere kan jag se slutet på backen, skogen på sidorna och några pyttesmå skidåkare. Magen pirrar och det känns som om benen ska vika sig. Rädslan påminner om yrseln av att klättra på en stege, eller titta ut över kanten i ett utkikstorn.

Sakta låter jag skidorna ta mig närmare kanten. Isen skrapar under skidorna och jag känner hjärtat hoppa till när jag förlorar fästet i en hundradels sekund. Nu kan jag se hela backen och måste bara vrida skidorna för att komma iväg.

Gör ett försök, men inser att fötterna inte gjort det hjärnan bad dem om. Stannar upp en liten stund och funderar på om det verkligen är värt det. Inser att rädslor finns till för att övervinnas. Tar den första svängen ganska snabbt och bromsar hårt. Skidorna tar fart trots fortsatt långa svängar och mycket bromskraft.

Känner att jag har kontroll, att knäna inte längre skakar, att farten är behaglig. Stannar upp, tittar upp mot backen jag precis åkt ner för. Inser att jag klarat det, besegrat min rädsla för en liten stund. Men jag kommer nog inte att ge mig på "Väggen" igen, inte på ett tag i alla fall.