En vulkan, hesa stämband och ett ryggkott... men ett underbart dop!

Igår hade vi dop för vår lilla Isabella Tijana i Strängnäs domkyrka. Det var en stressig vecka för att få ihop allt, och inte minst för att städa lägenheten inför besök. Allt tar så mycket längre tid när man har en bebis på armen eller som ligger i babygymmet och vill prata med en.

Vulkanen på Island gjorde ju också sitt för att krångla till det. Lillasyster satt på torsdagen i Göteborg, men hann få en av de sista biljetterna med X2000 hem till Stockholm. Värre var det för storasyster som satt fast i mitten av Tyskland. In i det sista var det osäkert om hon skulle hinna. Men det gjorde hon och på bara några timmars sömn var hon igång och dekorerade tårtor tillsammans med Maria. Synd att vissa gäster inte kunde komma när flyg ställdes in, men det gav också motsatt effekt. För kan man inte flyga hit kan man ju inte heller flyga bort! :-D

Cermonin i kyrkan var precis som vi hoppats, bortsett från att mamma/mormor var så hes att det inte blev några solosånger. Men med en präst som Louise var akten ändå varierad och vacker. Maria och Rose-Marie läste förbön och evangelier, och organisten spelade Ronja Rövardotter när vi gick in och ur kyrkan. Marcus, som vid det här laget är proffs på gudfarssysslorna, ledde stolt processionen med korset i hand.

Isabella skötte sig exemplariskt i min famn! Egentligen skulle hon ju suttit hos gudmor, men med ett värkande ryggskott var vi bara glada att Anna kunde stå överhuvudtaget.

Dopfikat fixades av mammor, syskon och vänner och såg fantastiskt ut. Och hela styrkan var i gång och fixade i festlokalen från morgonens dukning till kvällens städning. Vilken familj, och vilka vänner vi har. Av dopdagen är det framförallt det jag kommer ta med mig. Vetskapen att det finns ett så starkt och kärleksfullt nätverk kring vår älskade Isabella!