En Kiwi som heter Dan

Tråkigt, regningt väder fick oss att starkt ifråga sätta den kajaktur vi bokat in oss på under dagen. Vi styrde därför kosan mot Pahia och deras I-site. Det visade sig att det inte bara var vi, utan också guiden som var något tveksam, så via telefon bestämdes att vi skulle vänta och se om vädret lättade.

Så vad hittar man på i en yttepytteliten turiststad? Jo, man shoppar souvenirer! Staden visade sig ha ett klart överskott av just såna affärer, så det blev en hel del presenter inhandlade. Lunchen intogs på nåt litet café och klockan närmade sig kajakturen, men vädret ville bara inte lätta. Nog för att det var uppehåll, men det är inte så kul att paddla när sikten är minimum, vattnet är kallt och regnet hänger i luften.

Vi åkte bort till det skjul där turen skulle inledas och träffade på den man som skulle vara vår guide: Dan. Dan visade sig vara en kul kille i tidiga 20-års åldern och med på tok för mycket energi. Tillsammans beslöt vi oss för att strunta i kajakturen, och Dan inbjöd oss istället på en guidad tur runt i området. Det var ju hans första lediga dag på över en månad, så han ville inte bara slappa bort den. Istället körde han alltså runt fyra turister och tyckte att det var lika kul som att ha ledigt och hänga med sina kompisar.

Tillsammans med Dan hann vi se två vattenfall, lära oss att macadamia nuts är stenhårda, och framförallt att mudpool-bad inte är att leka med! Han tog nämligen med oss till ???, den plats där nyazeländarna själva badar i de termalska gyttjepölarna. Det har inget av den lyx som turistställena har, utan är uppbyggt med återvunna material; såsom staket av gamla lastpallar.

Det var hur som helst väldigt mysigt att ligga där och puttra i de varma källorna och andas in den stinkade, men svala luften. Det var kul att få prata med någon i vår egen ålder, och utbyta tankar och åsikter om de samhällen vi lever i.

Kläderna vi hade badat i var det inte mycket att göra åt, de luktade så starkt att vi trots tvätt fick kasta det mesta. Och vi själva... Tja... vi skrubbade oss med allt vi kunde komma över, och ändå kunde man ana en lätt doft av svavel.

Klockan hann bli mycket innan vi kom tillbaka till Pahia och vi kände väl lite oro över att inte hinna hitta nåt bra ställe att bo. Dan tyckte att han kunde väl fråga några han känner om de hade plats kvar i sitt lyxresort. Ja, ja tänkte vi. Fråga kostar ju inget, men vi var helt inställda på att få leta reda på ett halvbra motell eller liknande, som vi gjort varje kväll annars.

Dan fick inte bara ett bra pris, han fick ett vrakpris på en lägenhet åt oss. Nog var det snäppet dyrare än ett motell, men det var det värt. När vi kom in i lägenheten kändes det som att komma hem. Det var öppet, ljust och modernt.

Vi hade DVD, diskmaskin, tvättmaskin/torktumlare, strykjärn och avfallskvarn (!?!). Två härliga sovrum med varsitt helkaklat badrum och dessutom hade Marcus och Mia en enorm klädkammare. Lägg dessutom till en stor balkong med utsikt över poolen och havet. Vi ville inte åka därifrån!

Efter middagen blev det vin, ost och kex i vardagsrummet.